Det har gått så himla bra nu. Ett ganska långt tag. Tiden har liksom rusat. Pang pang pang det har gått i ett. En sak har direkt följts upp av en annan. Jag har inte hunnit tänka, inte stanna upp, inte haft svårt att somna. Inga emotionella berg- och dalbanor. Ett glatt sinne. Om än lite uppskruvat. Frid och fröjd i hjärtat. Ni vet känslan.

Jag har tagit tag i saker, röjt undan, börjat träna, skrattat, bubblat. Varit tillfreds. Det har varit bra, men lite platt. Blommorna har växt till sig så fint i köksfönstret. Jag har vattnat dem varje dag.

Och nu. Kabang! Pssssssssht. Störtdykning på nöjesfältet. Bromsen tog inte så vagnen for rakt ner i asfalten. Hej blodsmak i munnen och bultande huvud. På ett sätt känns det ganska tryggt och välbekant. Att vilja köpa en bil, sätta stereon på högsta volym, solglasögonen på, blicken riktad söderut och bara lämna. Jag orkar inte med datorn, vill inte fastna här. Struntar i Twitter, loggar ut från Facebook. Sätter mig på toalettlocket och stirrar, sväljer tandkrämen, orkar inte dra av tandtråden. Sätter fel lins i fel öga. Slask i hjärnan.

Men jag är ju inte en sådan som följer mina infall bara för att substanser och värden får för sig att störtdyka. Så det är väl bara att harva sig igenom snömodden igen. Det ordnar sig nog om jag äter lite bättre.